Forskning är bra fantastiskt ändå
Trots en kurs i Vetenskaplig metod och teori som på ett sätt har fått en att bli spyless på allt vad forskning heter så tycker jag nog ändå att forskning är bra fantastiskt!
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6462668.ab
Sedan jag fick min MS-diagnos i november -06 så har jag hunnit med att prova 3 olika bromsmediciner. Två i sprutform och den nuvarande som innebär att jag får dropp en gång i månaden. De två första hade inte tillräckligt god effekt så det var därför jag började med Tysabri, som den heter. ---> http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=161495 Jag har hittills trivts skitbra med den bromsmedicinen. Dels för att den hittills haft god effekt men även för att det varit så skönt att bara behöva få dropp en gång i månaden jämfört med sprutor varje vecka vecka eller varje dag som det tidigare var.
Trots det är det väl klart att tanken ibland slår en vad man skulle få för medicin om inte den här heller har effekt på mig, men det känns inte lönt att tänka på det i förhand. Trots att det ibland är svårt att låta bli så känns det faktiskt som att det överhuvudtaget inte lönt att fundera på vad som KAN hända. Man får ta en dag i sänder, som alltid!
Skojigt nog så läser jag ju också till sjuksköterska (sjuk-sköterska?) och trots att det kanske låter lite konstigt att vilja jobba inom sjukvården fastän jag är sjuk så finns det faktiskt inget alternativ för mig. Det är det enda jag vill göra och tänker därför inte satsa på något annat heller. Jag tycker inte att det finns någon anledning till det faktiskt.
Visst, jag är sjuk. Men jag har hälsan! (Ni som nu läst omvårdnadteori osv förstår nog vad jag menar!)
Fastän jag ibland får dras med saker som min kropp envisas att jäklas med så mår jag annars bra, är precis som vem som helst och känner ingen anledning till att låta min sjukdom få styra över allt för mycket. Jag menar OM något i framtiden skulle hindra min förmåga att kunna göra det jag vill idag så får man finna en lösning på något sätt. Många som inte har så mycket kunskap om MS förknippar ofta just den sjukdomen med att bli handikappad och att hamna i rullstol. Visst, det finns en risk för just detta men jag säger ungefär som jag skrev i mitt projektarbete om MS en gång i tiden; Det värsta för mig skulle inte vara att hamna i rullstol. Det värsta skulle vara att inte kunna uppfylla de drömmar och mål jag har i livet. En rullstol kanske gör vägen svårare men då får det ta sin tid, eller så tar jag en annan väg, för fram ska jag!
Lev och må gott folk!
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6462668.ab
Sedan jag fick min MS-diagnos i november -06 så har jag hunnit med att prova 3 olika bromsmediciner. Två i sprutform och den nuvarande som innebär att jag får dropp en gång i månaden. De två första hade inte tillräckligt god effekt så det var därför jag började med Tysabri, som den heter. ---> http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=161495 Jag har hittills trivts skitbra med den bromsmedicinen. Dels för att den hittills haft god effekt men även för att det varit så skönt att bara behöva få dropp en gång i månaden jämfört med sprutor varje vecka vecka eller varje dag som det tidigare var.
Trots det är det väl klart att tanken ibland slår en vad man skulle få för medicin om inte den här heller har effekt på mig, men det känns inte lönt att tänka på det i förhand. Trots att det ibland är svårt att låta bli så känns det faktiskt som att det överhuvudtaget inte lönt att fundera på vad som KAN hända. Man får ta en dag i sänder, som alltid!
Skojigt nog så läser jag ju också till sjuksköterska (sjuk-sköterska?) och trots att det kanske låter lite konstigt att vilja jobba inom sjukvården fastän jag är sjuk så finns det faktiskt inget alternativ för mig. Det är det enda jag vill göra och tänker därför inte satsa på något annat heller. Jag tycker inte att det finns någon anledning till det faktiskt.
Visst, jag är sjuk. Men jag har hälsan! (Ni som nu läst omvårdnadteori osv förstår nog vad jag menar!)
Fastän jag ibland får dras med saker som min kropp envisas att jäklas med så mår jag annars bra, är precis som vem som helst och känner ingen anledning till att låta min sjukdom få styra över allt för mycket. Jag menar OM något i framtiden skulle hindra min förmåga att kunna göra det jag vill idag så får man finna en lösning på något sätt. Många som inte har så mycket kunskap om MS förknippar ofta just den sjukdomen med att bli handikappad och att hamna i rullstol. Visst, det finns en risk för just detta men jag säger ungefär som jag skrev i mitt projektarbete om MS en gång i tiden; Det värsta för mig skulle inte vara att hamna i rullstol. Det värsta skulle vara att inte kunna uppfylla de drömmar och mål jag har i livet. En rullstol kanske gör vägen svårare men då får det ta sin tid, eller så tar jag en annan väg, för fram ska jag!
Lev och må gott folk!
Kommentarer
Postat av: Jessica
Jag älskar dig min underbara vän!
Trackback
